Nathalie

Ja. Nathalie K. Vilken stjärna.


Det är en häst som jag försökt så innerligt med. Vi har gått från en näst intill outbildad häst inom hoppningen till att hon gått 150 med bra resultat. Första problemen inträffade väl redan första vintern, då hon blev konstigare o konstigare med att vara rädd för väggar. Ja.. väggar. Typ ridhusväggar. Hon började stanna nångång under den inomhussäsongen. Framförallt så gick det knappt o rida fram, hoppa upp, rida i form, hoppa flera hinder i rad osv. Haha. Det var problem helt enkelt! Under vintern så provade vi det mesta. Ja, typ allt ni kan tänka er. Det gick till den gränsen att det vart lite farligt att rida. Hon kunde hoppa rakt in i väggen, bryta ut i luftsprång, en gång gick sadeljorden sönder osv. Jag slutade rida henne och gav upp allt till Sussa som ända fram in på tidig sommar jobbade med henne. Jag började väl sitta på henne på våren någon gång, men ganska sällan. Det var mest markjobb och så kunde jag sätta mig upp o hoppa lite smått ibland.

Allt började fungera och vi tog det så OTROLIGT långsamt. Sussa var alltid med och tittade på och hjälpte till. Det gick ändå så pass bra att vi åkte runt och tävlade. Sen dess har jag haft för många hästar för att kunna sätta en bra tidslinje på allt.

Hur som haver så fungerar det inte till och från. Hon stannar 5m innan hinder, mitt på raka linjer mellan två hinder kan hon tvärnita. Och när det väl funkar så kan vi riva 4bommar på en bana. Ibland har vi bara ett skitpet i 150 eller vinner 140. Poängen är väl att jag är trött på det nu. 

En viktig grej att veta med denhär hästen,är att vi har verkligen försökt ALLT. Vi har varit hos veterinärer, vi har behandlat käkleder (hon har headshaking) och röntgad nacke och rygg. Allt. Vi har vart hos equiterapeuter, osteopater och NH-människor. Vi har provat alla sorters örter och alla sorters bemötanden. 

Vi har provat att gå på henne ordentligt, såfort hon tvekat/surat har vi varit bestämda och försökt övertyga henne om att göra som vi säger. Vi har provat att behandla henne som världens underbaraste häst (som hon faktiskt är) och verkligen anpassa oss efter alla hennes behov och känslor. Aldrig vara arg osv. Vi har tagit kontakt med Kaisa som är en otroligt skicklig kvinna som kan prata med hästar. (MER OM DET EN ANNAN GÅNG, kommentera om ni är nyfikna!) och vi har verkligen lyssnat på vad Nathalie tycker om saker och ting och hur hon vill behandlas.

Men jag är trött på det nu. Senaste tiden har hon hoppat, inte surat, men petat någon bom eller två. Jag vet precis hur jag ska göra för att hon ska vara felfri men då stannar hon mellan hinder igen. Droppen var i Strömsholm när hon först rev massa hinder och sen vägrade ut sig. Då kände jag, att jag har lagt ner ALLT jag har (inte bara jag, min familj och Sussa minst lika mycket) på att denna hästen ska få fungera och vara nöjd. Det tar på tok för mycket energi när man gång på gång misslyckas även om hoppet stiger med jämna mellanrum och hon faktiskt levererat underbara resultat. 

När man har gjort så mycket för en häst som vi har, så är det väldigt svårt att behandla henne som en vanlig häst. Man har alltid sin historia och man har svårt att se förbi det som hänt och det vi varit med om. Därför är det dags att någon annan ger det ett försök. När jag fick hem henne hade det säkert itne gått att behandla henne som en vanlig häst. Men allt arbete vi har gjort, kanske har gjort henne redo för att en duktig kille som Fredrik Jönsson kan sätta sig upp, göra sitt jobb och få henne att prestera. Vem vet. Det lilla jag har sett har sett underbart bra ut! Hon behandlas som vilken vanlig häst som helst och hon får helt enkelt leva med det, hon ser jätteglad ut och sköter sig super. Och detta bara efter några dagar, när han får ordning på lydnad och markjobb så kan jag tänka mig att det blir betydligt bättre.

Det är iallafall förklaringen till varför Nathalie står i Skåne just nu. Det känns bra. Vi har ingen direkt plan, vi börjar med någon månad eller två, antingen säljs hon, antingen (fniss man kan ju hoppas) så vill Fredrik ha henne själv eller så provar jag igen om ett tag. Allt kan hända och vi hoppas helt enkelt att det för något positivt med sig!

 

Äntligen, news!

Äntligen är det slut på tävlingar. Det har varit ett jävla hålligång hela hösten alltså. Varannan helg utan undantag, ofta småtävlingar därimellan också. Zwiggy har vunnit otroligt mycket och Totte har tagit en del placeringar också!

Senast så var jag i Flyinge nu, vi vär där en hel vecka, Totte hade två bommar ner i 140 och även i ungdoms gandprixen i 145. Men han har kännts fin. Han gick 145 på söndagen också med jättemycket fel, men han fick till fina språng. Det känns verkligen på honom att han är färdigtävlad nu, det är för mycket press på honom under kort tid och han behöver VERKLIGEN vila och ladda inför nästa år.

Zwiggy vann semifinalen i SRT, men hade två onödiga bommar ner i finalen. Hon behöver också vila, det är verkligen dags för det. Det är otroligt skönt!

För att matcha detta helt otroligt bra så har jag köpt en ny häst som jag delvis betalat själv. Det är en mycket speciell häst som verkligen har krupit rakt in i hjärtat på mig. Hon heter Cureina och är 7 år och har haft två föl. Hon sparkade mest bakut när jag provred henne och nu har jag ett nytt upplägg för henne. Vi jobbar mycket horsemanship med henne från marken och ridningen är helt baserad på det också. Hon ska göra allt ur en avslappnad situation och såfort hon spänner sig så böjs hon och flyttas runt innerskänkeln. Hon rids på mjukt gummibett och inga hjälptyglar eller sporrar. Idag red jag henne för fjärde gången och hon fattade galopp i låg form i båda varven, helt avslappnad och inga sparkar. Det känns skönt, det går åt rätt håll (mot hur jag vill ha det, andra får tycka som dom vill) och det känns jättebra. 

Det är en enligt mig otroligt fin häst som kan hoppa i princip obegränsat högt, men det är mycket spänning och misstänksamhet i henne och vi ska inte hoppa henne alls förrän det släpper. Vi snackar nog någon månad eller så innan hinder kommer på fråga, men allt beror på hur det går. Det är iaf för mig ett hjärteprojekt, jag är otroligt kär i henne och hon får precis all tid i världen att hitta sitt sätt att kunna prestera på. 
 

Har även fått hem Räkan om ni minns henne. Hon blev behandlad och har fått vara hemma under vilotid och igångsättning, men nu är hon back again! Hon är inte hoppad så mycket vad  jag förstår så det är att sättaigång henne lite från grunden i hoppningen. Även hon får ta det ganska lugnt, mest komma igång med gymnastikhoppning och markarbete.

 

Totte, Zwiggy och Carro vilar. Totte och Zwiggy längst, 3 veckor blir det nog iaf. Carro sätts nog igång lite halvhjärtat innan det, men ett par veckor knappt iaf. Nathalie står nere i Skåne hos Fredrik Jönsson som provade henne under Flyingeveckan, då han bor precis där. Jag har sett honom rida henne en gång och det ser fantastiskt bra ut. Kan skriva ett separat inlägg om henne men hon ska stå där i någon månad så får vi se vart allt leder!

Frågor på det? Fniss. 
 

Carina Vd Zuuthoeve

Vill bara dra er tillbaka en sväng till hur det såg ut för fröken Carina för ett par år sedan. Sen dess så är hon inte riden mer än drygt ett år sammanlagt pga problem och vilor och att det inte gick o styra och att hon stod mest på bakbenen!

Såhär såg det ut:


 

 

Sen dess har hon utvecklats enormt. Det var någon gång i början av detta år, på våren typ, som Sussa började hjälpa mig och få henne mjuk och få henne att böja sig för innerskänkeln. När det gick att rida på henne så tog vi henne till Pether Markne och han har hjälpt mycket också. Det har helt enkelt lett till att hon ett knappt år, ae, 7-8 månader max, senar, debuterade 140 felfritt! Ännu bättre, hon skter sig exemplariskt på alla träningar och är lydigare och mer balanserad och rytmisk än de allra flesta som är i samma grupp, trots sin ålder och korta utbildning. LOVE this horse!

Nu:


OOOOCH

Och!!!!!

Jag vill ifrågasätta mycket allmänt tänk kring ridning och träning. Åter igen till att du ska rida din häst med myyyycket ben och myyyycket stöd i handen, varför? Hästar svarar och reagerar på obehag, vikter/tryck är obehag och det är så vi tränar våra djur, varför inte göra det med så lite obehag som möjligt? 

Jag snackar inte om tävling nu, utan om träning och förberedelse för att få en häst som kan prestera på tävling. Jag ill att dom lyssnar på små hjälper, att dom är känsliga och mjuka och lydiga. Men för så lite jobb som möjligt, så lite fysisk ansträngning som möjligt. Förstår inte varför man ska skapa ett stort tryck om man kan göra samma jobb för ett litet.

Men, ju mindre hjälper de lyssnar på ju mer rutinerad ryttare krävs det självfallet. Har du en häst som kräver litemer ridning och lite tydligare hjälper så finns det större utrymme för felsteg uan att det händer så mycket dåligt. En känslig häst kräver mer precision. 

Därför tror jag att många tränare och ryttare aktar sig för att säga för mycket konstigt åt elever/allmänheten, just för att det finns så många som kan ta informationen och göra helt fel saker med den. Det är som att lägga makt i fel händer. 

Det är inte poängen med att jag skriver dethär, poängen är att förklara hur JAG gör det och hur jag vill att mina hästar fungerar.

Och när jag pratar om folk som INTE uttrycker sig som jag gör, så menar jag det med största respekt, dom har säkret vuxit upp och förstått att olika yttranden kan få konsekvenser, än är jag ung och dum och tar vara på det ett tag! Tröttnar nog på det förr eller senare, så blir ni bittra så återkom om något år eller två så ska ni se att jag lugnat ner mig, fniss.

 

Cornelia heter jag.

Hej. Jag vill skriva av mig lite angående typ.. ridning. Träning i allmänhet. Upplägg och lydnad och prioriteringar.

Jag vill börja med att säga att allt jag eventuellt kan komma att kritisera i detta inlägg, oasett hur riktat det är, är ändå med full förståelse att tränare som tränar 5-6 st i samma grupp inte har tid/ork att lägga ner mer tid än dom gör på problem/förklaringar osv. 


Jag vill ha mina hästar mjuka och lydiga. Jag vill att hästen ska bära sig helt själv utan att man driver/håller varje steg. Absolut helst utan sporrar/spö. Jag vill känna innan hinder att ligger jag lite långt, så är det bara att lägga om benen och mana lätt framåt för att ändå bli klar i tid för ett runt språng. Jag vill känna innan hinder att ligger jag lite kort, så behöver jag inte mer än att räta upp mig med benen om så kortar sig hästen så jag kan bli klar i tid för ett runt språng.

Men man kan inte öva på det. Det går liksom inte att öva med små hjälper och det går inte att lära sin häst vara lydig och perfekt genom att själv sitta stilla, perfekt och passivt. Du måste göra något åt ditt problem.

Och jag är så trött på det. Trött på alla dessa som gör samma grej hundra gånger och förväntar sig att hästen liksom lär sig själv. Det finns de övningar (serier, studds osv) som hästen gott kan sköta sig själv, men vid vanlig ridning och enklare hinder, så kommer hästen göra det så enkelt för sig som möjligt. Jag är trött på dethär tjatet om att "rida upp hästen på yttertygeln" och "RID fram till bettet" och att ha den helt jämnt på båda tyglarna osv osv. 

Sitter ni upp på i princip vilken som helst av mina hästar så kommer ni kunna rida med stilla händer och hästne kommer ta ett ärligt stöd på yttertygeln och den kommer vara lydig. MEN. MEEEHEHEN: Jag började liksom inte där. Jag fokuserade inte på att få hästen dit. 

Det funkar på flera hästar och det finns många ryttare som är duktiga på att lyckas på det sättet, MEN. Mehehen: Det finns också många som helt enkelt inte fixar det. Många som får starka olydiga hästar som STRETAR i munnen och lyssnar varken framåt eller bakåt. Den går där i någon halvform och stabilt är det minsann, men intemycket mer.

Jag, prioriterar att få loss hästen i handen, den ska inte bita sig fast. Punkt ett. Sen prioriterar jag att hästen ska gå långsamt. Den ska liksom kunna nästna galoppera på stället, och jag ska verkligen inte RIDA ihop den till det, nej, jag ska bara korta galoppen, utan att ta i handen, helt enkelt bara mana in den i kortare galopp, ha en inverkan med ben och sits helt utan att driva. Det ska gå att lätta HELT (alltså en mycket glapp tygel) på innertygeln i princip i varje steg den tar, och den ska gå långsamt fortfarande.

Det är väldigt svårt för mig att skriva ner min träning och mitt tänk i ord, då det mesta är helt baserat på hästens små signaler och problem, så nånstans här i mitten av min förklaring så tar det stopp. För utöver det grundtänket så är allt så himla anpassat efter hästen i fråga.

Poängen är väl lite att det är svårt för ryttare med problem, som vill lära sig och som lyssnar på de duktiga ryttare och tränare som försöker hjälpa, som säger saker som jag citerade ovan, att man ska ha den så stadigt på tyglarna och den ska ha en bra galopp osv, det är svårt för de ryttarna för att börjar dom lösa sina problem i den änden så kkommer dom bara få ett helvete. 

Man måste våga fulrida, man måste våga ta några STORA fula långa tygeltag där du får hästen att typ bita dig i foten, den ska överböja sig korta stunder för att bli mjuk och för att leta stöd i handen. Du måste våga göra en TVÄRhalt om den inte lyssnar, en redig förbannad jävla tvärhalt, där du SEKUNDEN den reagerar rätt och ärligt på din förhållning, berömmer och klappar. Du måste våga fulrida, för att finrida. 

Jag tränade Carro för Pether Markne idag. Vi galopperade på en åttvolt över en liten kavalettibom snett igenom, där man skulle landa i samma galopp man kom i, fortsätta i den fram till hörnet och där skulle man byta galopp. En jättebra övning, Carro blev lite frustrerad de första gångerna och bytte lite för tidigt, jag korrigerade DIREKT och förklarade väldigt tydligt att det är DENHÄR galoppen du ska landa i, nästa gång överdrev jag, jag red in bakdelen överdrivet mycket i anridning till bommen, och fulred hela vägen efteråt. Hon blev pressad men gjorde ändå rätt. Nästa gång släppte jag kraven och bara red henne mjukt och avspänt i lite halvlätt sits, och efter det gjorde hon det klockrent åt båda hållen samtliga gånger. Hon hade ju förstått och eftersom att jag också erbjöd henne en enkel väg nu när vi talade samma språk, så var det itne längre några problem.

Bara ett litet exempel. Det hade tagit SÅ mycket längre tid om jag typ manade på litegrann vid varje felsteg och knappt ändrade någonting utan fortsatte göra samma sak hundra gånger, et hade säkert gått mot slutet men när jag istället kunde ta ett snack med henne o säga "nu gör vi såhär, punkt" så blev det enklare sen.



Dethär är ett otroligt rörigt inlägg. Jag kommer skriva ytterligare ett inom en kort tid, för jag har inte alls fått med allt jag vill förklara. Men Det blir för rörigt för alla inklusive migsjälv om jag fortsätter mer på dethär. Haha! 

 



RSS 2.0